Nyckelharpan

’Nyckelharpan – ett alla tiders instrument’. En kort översikt om nyckelharpan från medeltid i Sverige till nutid i Europa. Artikeln är skriven av Håkan Larsson för Svenska Folkdansringens tidning Hembygden nr 1 2008.

Nyckelharpan spelades förmodligen i Sverige och nere på kontinenten redan på medeltiden. Till skillnad mot t ex fiolen har den ständigt stått under utveckling och vissa typer av nyckelharpan har i århundraden levt kvar bland spelmännen i Uppland. Tack vare Eric Sahlström fick nyckelharpan ett uppsving under 1960-talet. Och 1967 lade Jan Ling fram sin omfattande avhandling om nyckelharpan.

Den äldsta kända avbildningen av en nyckelharpa finns i en stenrelief med musikanter från ca 1350 i en portal i Källunge kyrka på Gotland. Från perioden 1460-1560 kan vi sedan se nyckelharpspelande änglar i målningar i ett tiotal kyrkor varav de flesta i Uppland. En annan tidig avbildning av en nyckelharpa, som uppmärksammats på senare år, finns i en kyrka från början av 1400-talet i Siena i Italien vilket antyder att nyckelharpan också spelades tidigt på kontinenten.

Det är okänt i vilka sociala sammanhang den medeltida nyckelharpan förekom. Men i Praetorius tyska musiklexikon från 1620 ingår den i en samling instrument med lågt anseende, “lumpen Instrumenta”, tillsammans med bl a vevliran som har bevarats bland tiggare och gycklare på kontinenten.

Det äldsta bevarade nyckelharpan anses vara den s k Moraharpan med årtalet 1526 inristat i halsen. I överensstämmelse med detta visade Ling i sin avhandling med en kol-14-undersökning att träet i nyckelharpan mycket väl kan vara från slutet av 1400-talet. Moraharpans ålder diskuteras ingående i instrumentforskaren Per-Ulf Allmos bok “Den gäckande nyckelharpan” där han hävdar att Moraharpan istället kan vara byggd under senare delen av 1600-talet.

Nyckelharpans utformning har förändrats under århundradena. Moraharpan och förmodligen också förlagorna till nyckelharporna i kyrkmålningarna samt den i Praetorius lexikon var byggda med s k svepteknik med lock, sarg och separat botten. Vid sidan av dessa, finns bevarade nyckelharpor från 1600-talet som istället har ett skrov urgröpt ur ett stycke trä. Nyckelharpan med urgröpt skrov menar Allmo har sitt ursprung i Uppland vilket skulle kunna förklara dess starka fäste där än idag.

Under 1700-talet utvecklades kontrabasharpan, som nyckelharplegenden Byss-Kalle spelade och komponerade låtar på. Under 1800-talet konstruerades sedan silverbasharpan som är mer begränsad än kontrabasharpan vad det gäller antalet spelbara tonarter. De äldsta harptyperna var utrustade med en eller två bordunsträngar medan resonanssträngarna infördes i slutet av 1600-talet eller början av 1700-talet, kanske med viola d’gamba som förebild. Från 1600-talet och framåt finns nyckelharpan omnämnd i text i Sverige och Danmark och beskrivs då som ett allmogeinstrument och spelades till dans.

I början av 1900-talet togs det avgörande steget för utvecklingen av den moderna kromatiska nyckelharpan av August Bohlin och Eric Sahlström. Nyckelharpan kom återigen att byggas med separat sarg och botten och utvecklades till ett fullvärdigt instrument som kan användas i all sorts musik. Det visade Eric Sahlström inte minst genom sina egna, inom folkmusiken, nydanande kompositioner. Dessutom drog han sig inte för att ta upp låtar från andra landskap eller spela visor, populärmusik eller jazzstandards. Han medverkade vid uppförandet av ett modernt konstmusikstycke för nyckelharpa och orkester av Bo Nilsson i Venedig. Samtidigt spelade han alltid gärna de gamla låtarna och strävade efter att hans nyckelharpor skulle bibehålla den karaktäristiska klangen. Man kan utan tvekan säga att Eric Sahlström spelade en avgörande roll för nyckelharpans popularitet i dag och användning inom olika genrer vid sidan av spelmansmusiken som modern och äldre klassisk musik, folkrock och världsmusik.

Efter nyckelharpsboomen i Sverige har instrumentet spridits utomlands. I USA finns sedan länge åtskilliga som spelar nyckelharpa och många svenska spelmän har gett kurser och konserter där. Sommaren 2007 deltog elva japaner i en veckolång nyckelharpskurs vid Eric Sahlström Institutet i Tobo.

Även om nyckelharpan sannolikt spelades nere i Europa på medeltiden, antyder avsaknaden av bevarade instrument att den inte spelats på kontinenten under flera århundraden innan den under andra halvan av 1900-talet fick en renässans även där. Vid sidan av låtar ur den svenska nyckelharpstraditionen har instrumentet framförallt tagits upp av musiker och grupper som spelar medeltida musik samt renässans- och barockmusik. Men det finns också exempel på modern musik komponerad för nyckelharpa. Att intresset på kontinenten vuxit visar det faktum att i oktober 2007 hölls de 4:e Internationella nyckelharpsdagarna vid Burg-Fürsteneck i Tyskland med kurser, instrumentutställning och konserter. På samma sätt som under århundraden i Sverige är det fascinerande att notera att nyckelharpan numera också lockar instrumentbyggare på kontinenten att pröva nya vägar. Även om intresset för den svenska låttraditionen nere i Europa är relativt svagt är helt klart nyfikenheten bland musiker på nyckelharpans möjligheter desto större. Inte minst efter att fynden av avbildningar av nyckelharpor så lång tillbaka som början av 1400-talet nu gett dem en egen nyckelharpshistoria att börja skriva på.